Draft: Okt. 5, 2009
Med mina ord beskriver jag världen, mitt språk ackompanjerar dess framväxt.
Mina meningar ger liv åt åar, mina nyanserade ordsatser föder barn och bygger hem.
Jag äger mina ord, jag äger även världen.
Jag ger dig en gåva. Fatal, falsk, fager.
Jag ver dig världen. Fatal, falsk fager.
Jag ger tillbaka det som brukade vara ditt, brukade vara du.
Fatal, falsk, vacker.
nikitalee.blogg.se jag frågar aldrig om jag får ta en bild i just do it
Draft: Okt. 4, 2009
Att du stod där. Stilla vajandes i regnet, i blåsten. Utan mening, utan syfte. Som en målning, en tragedi, skönhet. Och jag ville gå fram och stryka bort håret från ditt ansikte. Jag ville att din blåa blick skulle möta min, jag ville skada dig. Jag ville visa dig hur ont det gör att älska på riktigt. Avskräcka dig, för att du sedan skulle stanna i alla fall. Komma tillbaka för mig. Komma tillbaka till oss.
Lägg handen på mitt bröst
mitt hjärta slår för det ögonblicket
Draft: Sept. 30, 2009
Jag vill sitta bredvid dig, och jag vill också vara vacker. Jag vill smeka ditt mörka hår bakåt, jag vill trassla in mig, och jag vill också vara vacker. Jag vill älska dig, jag vill älska med dig, och jag vill att du ska tycka att jag är vacker.
Du sitter i fönstret, alldeles för långt bort. Alldeles för långt borta i dina tankar, i din värld. Jag lutar mig framåt för att smeka din hand, men du suger till dig handen som om du var fångad i ett stort, svart hål. Jag. Är jag ditt svarta hål? Du är mina stjärnor, du är mina himlakroppar, din kropp, din himmelska kropp, är den enda jag vill älska! Jag är din stora, svarta ångest.
ångesten kommer när jag försöker vara pubertal en webcam och jag gör mitt bästa lite smink och jag försöker ännu mer lite mer du, och jag dör lite till jag är för ung för att dö
En avslutning
Det fanns en flicka, en tid, ett torg
Sen släppte man en bomb
(En baneman, en lieman, en lögn)
Och Allt försvann
Apartheid, apati
Svarta hål, svarta stjärnslukande hål, när du rörde vid min handled
Som om en nattsvart himmel drog över mina ögon när din vänstra hands ovansida smekte min handrygg. Svart, allt är och var svart. Svart som extasen, den som tog över när du kysste mina svarta blåmärken på halsen. Svart var synden att jag tänkte på dig.
Svart är sjukdomen som fick mig att darra när jag såg dig med Henne inne i staden idag.
Svart är min morakniv, svärtat av den växande elden som bränner mig innefrån
Svart är hålet som brukade vara din munn, formad av förvåning och chock
Svart är blodet som forsar som en svart flod
Svarta och beslöjade är dina ögon, svart är blicken som glider ut i Oändligheten
Svart är avgrunden som slukar mig
När jag inser
Att jag
Måste spendera mina svarta kvällar
Ensam
Stalins kossor
fotograf: Charlotte Hall
Tonårsfrustration
Jag bygger ett skelett
Jag bygger ett skepp av det jag lyckas gräva fram ur resterna av mig själv. Som bjälkar tar jag mina revben. De må vara svarta av blåmärken och tobak, men mina revben har överlevt allt från slagord till slagträn.
Till skrov tar jag alla hemligheter. De vattentåliga, gedigna hemligheterna. Jag oljar in skrovet med salivet vi en gång delade. Som skruvar tar jag mina avgnagda fingrar. Samma fingrar som en gång smekt din hy, som fastnat i dina blonda tovor. Samma fingrar som format knytnävar, samma knytnävar som kämpade för sin överlevnad och vann. Samma knytnävar som inte förmådde sig att vecklas ut till öppna handflator, när jag sträckte mig över kanten för att hindra ditt fall.
Som däck tar jag alla minnen då jag hjälpt dig hem, efter att du däckat i buskar, busshållplatser, bagageutrymmen. På det däcket ska jag sova, med lugnet att veta att du sover nära mig. Jag ska höra dina susande andetag viska sig fram mellan däckets plankor, jag ska vakna till att dina uppstötningar ekar under mig.
Som mast tar jag den ryggrad jag en gång hade.
Jag syr ett segel av mina lungor. Kanske har mina lungor lärt sig att sky din luft, tar mig därför långt, långt ifrån dig. Tampar ska jag tvinna av den röda tråden i mitt liv. Du.
Åror ska jag tälja av mina armar och händer. Alltid utsträckta för ett famntag, en omfamning. Men liksom vattnet som rinner genom dem nu, rann även du genom mig. Rann vidare.
Roder ska jag inte ha. Aldrig mer ska jag låta mig styras, aldrig mer ska jag lita på mig själv att styra viljorna och gärningarna i rätt riktningt.
Nu ska jag vänta. Nu ska jag vänta på att syndafloden, mina synder, ska ta mig långt bort från dig.
Och det du lämnade kvar.
Missed, Mister
Det spelar ju ingen roll vad jag gör, du gör det inte med mig! Det spelar ingen roll om jag ringer dig klockan två på eftermiddagen eller vid middagstid, aldrig att du skulle svara! Det spelar ingen jävla roll vem jag frågar, alla låtsas de som om jag är galen, som om du inte finns längre. Som om du är mitt fantasifoster, mitt imaginära barn som endast jag älskar och vårdar på avstånd.
Det spelar ingen roll under vilka stenar jag letar, aldrig att jag hittar ditt intorkade blod. Det spelar ingen roll i vilka pipmynningar jag tittar, aldrig att jag ser dina hårstrån. Det spelar ingen roll vilka gravar jag gräver upp, aldrig är det ditt stoft jag hittar.
Det spelar ingen roll för mig om du är död eller levande, bara jag får vara dig nära. Hitta dig.
Det spelar ingen roll hur mycket jag älskar dig, för du är inte här. 
Hemma och kurerar mig från en släng av pubertet
Hittade ett inbyggt webcamsystem i min dator
Jag kommer aldrig bli frisk
Helvetet, Carto!
Amandas bild.
Författarens anmärkning
Vi är ingenting, vi är ingenting
Vi är allting, vi är allting
Vi är vinden under drakens vingar, vi ger liv
Vi är elden ur drakens munn, vi tar liv
Vi är ingenting, vi är allt ni har.
Vi är förlorade, vi är Asfaltsbarnen
Jag såg dig på busstationen idag, du stod där helt stilla och slickade dina sår. Hela högersidan var uppriven. Allt var borta, din helhetsuppfattning och kreativitet var blodiga, smutsiga, sönder.
Kanske var det därför du inte kände igen mig när jag red förbi på mina höga, skygga hästar.
Du var för sårad, för sårig. Kanske hade du HIV, kanske var det däför jag inte hjälpte dig att slicka dina sår. Kanske är du döende nu. Kanske ringer Busslink till din mamma imorgon, meddelar henne att du låg död på deras busshållplats, ber henne att flytta på dig. Kanske hålls din begravning på samma ställe som du dog, för att du har växt fast runt sopkorgen, växt samman med tidtabellen - precis som alla andra.
Kanske har ditt blod slutit upp med asfalten, kanske går det aldrig att tvätta bort dina synder, och synderna som man begått mot dig.
Kanske rider jag förbi imorgon med, kanske har du då tröttnat och gått hem.
Jag önskar att du verkligen var döende. Då skulle jag smyga fram till dig när du trillat ihop. Jag skulle smyga i mina mjukaste skor, jag skulle smyga på liv och död. Jag skulle luta mig över dig. Jag skulle göra loss dig från dina taggtrådar, dina demoner. Knäppa upp dina byxor, dra av din tröja. Tvätta rent dina sår med mitt saliv, dela dina baciller och banemän.
Sen skulle jag somna på ditt blodiga bröst.
Lyckes bild. Tack!
Even her name was Gay
Han står på parkeringen och väntar på henne, väntar på sitt septemberbarn. Han står på parkeringen med sin älskade, och väntar på sitt heteronormativt producerade barn. Han och han står på parkeringen och väntar på flickan de älskat hela sina liv, men aldrig vetat om. Han och han kommer kyssa varandra, och allt kommer bli bra. För det har aldrig varit annat än bra, annat än underbart och naturligt, och hon kommer bli älskad. Och det är bra, det är underbart och det är naturligt.
Och aldrig kommer hon bli retad för att hon är heteronormativt producerad och kommen till världen genom en kvinnas sköte, aldrig kommer någon kalla henne för heterofitta eller dogmhora. Man gör inte så.
Han och han kysser varandra när en sköterska bär henne i en barnstol över parkeringen. I en liten, orange plaststol från landstinget ligger en liten, röd flicka, som är för liten för att förstå att hon blir räddad.
Och hon kommer alltid att känna igen sitt hem som en välkomnande, varm lägenhet vid Foresta, och inte som en frusen bakgård till ICA i Akalla. Hon kommer bli vyssjad till sömns varje kväll av pappa och pappa, och inte slagen tills omedvetandet räddar henne från den kalla verkligheten med en knogjärnsmanglad mamma och en steroidpoppande pappa.
Hon kommer bli älskad, och hon kommer vara som alla andra barn.
Förutom att hon kommer bli kallad för flatsubba, regnbågsfitta, rövknullskossa och pridehora.
Varför är det så?
Lycke tog bilden. Tack.
Röd himmel, majbarn
Att få sitta ensam för att få sitta med dig.
Det Absurda Självmordet
Vad är miljöetik om luften är full av gift? Vad är propaganda om allas trumhinnor ändå har frätt sönder? Vad är vaccin, om nålarna är smittade med HIV? Vad är Prideparaden, om den ändå leder in till Treblinkas gaskammare?
Vad är överlevnad, om du är ensam? Vad är tron på ett meningsfullt liv, om alla andra dött?
Så jag fortsätter springa, jag fortsätter springa för att jag tror på att det finns någon slags mening med livet. Jag springer inte för att ramla i ravinen, jag springer för att starta ett skalv. För att få stenarna att rasa från ravinens högt tornande branter, jag ramlar för att ravinen ska ramla över mig.
Jag träffade min namne, och hon förkunnade med ändå försiktig röst att jag hade begått Det Filosofiska Självmordet. Hon förkunnade att jag var utan mening, motsägelsefullt nog. Hon förkunnade för trettiotre andra ynglingar att jag begick ett filosofiskt självmord genom att tro att min existens hade en mening, en replik och ett syfte.
Jag svarade flåsande att mitt liv visst hade en mening. Jag tänker inte dö för filosofins duperande hand, jag tänker inte dö för något som skapats i syftet att hitta den Absoluta Sanningen! För det finns ingen Absolut Sanning, det vore en tradig tanke, en tarvlig dröm.
Så ock att ingen mening skulle finnas. För om ingen mening fanns, vad är då meningen med filosofi?
Så jag svarade att jag fortfarande sprang, att jag sprang för att dö en meningsfull död.
Att jag dog för att min död skulle få en mening.
Jag dog för att hon skulle förstå att det finns en mening med livet, och det finns en mening med döden.
Och min mening var att hon skulle få leva.
Lyckes bild.
Minns när jag levde, bländad av stroboljuset
Jag saknar dig, jag saknar din nykterhet
Tack Amanda, för bild och assistans.
Fyllesnack
Fylleslag
Fylleupptåg
Fylleknull
Allt för att fylla ut ett tonårsliv med Glömska.
Ctrl-Alt-Del.
Innan allt försvinner.
Esc.
GUD ÄR EN BLODHÄST
Som om vi inte hade nog med självutnämnda profeter och poeter.
Nu kommer ni och säger att Demokratin är död?
Hur ska jag någonsin kunna komma ur mina litterata och solida bubbla (där jag är president, förf. anm.) för att möta den tradiga Verklighet som Ni verkar tycka finna så roande, så ren? Ni måste förstå att Ni omöjligtvis kan förstå mig! Det finns inte en chans. Precis som jag inte förstår Edra prioriteringar och värderingar. I mina ögon är Ni inget annat än dussinmänniskor, plebejer om jag ska vara oförskämd.
Nu när Gud är död, precis som teatern, vägrar jag vända andra kinden till.
Påhopp är vad bloggar är till för. Så grattis, ni tog min och min webbloggs oskuld.
När Trollmor
Det finns inget Då, det har jag eldat upp i en stor gasolinbrasa.
Men allt är bra, jag sjöng en kampsång medan jag dog.
Det finns inget Nu, det har jag tagit av mig. Plagg för plagg, med Torskarna som hejade på.
Torskarna sjöng en visa för mig, en visa innan jag dog.
Det finns inget Sedan, det har jag gett bort.
Till en pojke med skyddsmask. Han mumlade på Wagner,
en tysk symfoni för en fiktiv framtid.
Allt dog med dig. Alla känslor, all välvilja att spela med i deras spel. All glädje och kärlek.
Vad Ni gör berör mig inte längre, min rygg går inte att sticka fler knivar i. De går rätt igenom mig. Runt mina tänder kan inga fler trådar bindas, för min munn är tom. Alla ord har Ni fått. Mina kläder kan ni inte klippa fler hål i, för jag är Naken. Jag är Naken, för jag har gett Er allt.
Jag gav Er allt. Men Ni tog inte emot något.
Men allt är bra, för jag sjunger en visa medan jag dör.
Allt dog med dig. Alla känslor, all välvilja att spela med i deras spel. All glädje och kärlek.
Men allt är bra, jag sjunger en visa på min väg till dig.
Maya
Jag är naken, och du är Ingenting
Hopplösheten när du ser hur Skulden äter upp dig inifrån. Hur allt hopp och välmående som du stoppar i dig, för att glömma, för att gömma, försvinner in i Skuldens mörka Ingenting.
Hur orden Hon sa till dig tidigare i veckan (Jag älskar dig) degraderas inför Skuldens isande svarta blick. Gräset dör där du står, du blir giftet som hälls i badviken, elden som äter upp fotoalbumen, stormen som sliter sönder Någons pappa på väg från arbetet.
Du blir Skulden, av rent försvar, av ren Överlevnadsinstinkt.
Det är ingen som dömer Skulden, det är ingen som vågar. För Skulden smittar, Skulden smittar genom den våldtagna dotterns öppna sår, till hennes föräldrar (Vi älskar dig). Skulden smittar genom att du rånade mannen vid Odenplan. Smittar genom den rånade mannens Svek mot sina barn, hans Svek att inte vara den de såg upp till. Skulden smittar hans barn, att de inte svarade (Men vi älskar dig ändå)
Skulden drar in de du älskar, drar in dem och bosätter sig i deras kroppar. Allt för att du sa (Jag älskar dig) men ingen manades att svara (Jag älskar dig med). Alla kände piskan av Skuld i ryggen, allas hud revs upp av Hjälplösheten, Fegheten att förlora sig själv genom Ordens övertagande.
Du är Skulden, och du är Kärleken.
Och jag skulle ge Allt för att känna Skuld.
Lisens bild. Tack. Även om jag inte frågat.
Ökenkrig
