Jag är naken, och du är Ingenting
Hopplösheten när du ser hur Skulden äter upp dig inifrån. Hur allt hopp och välmående som du stoppar i dig, för att glömma, för att gömma, försvinner in i Skuldens mörka Ingenting.
Hur orden Hon sa till dig tidigare i veckan (Jag älskar dig) degraderas inför Skuldens isande svarta blick. Gräset dör där du står, du blir giftet som hälls i badviken, elden som äter upp fotoalbumen, stormen som sliter sönder Någons pappa på väg från arbetet.
Du blir Skulden, av rent försvar, av ren Överlevnadsinstinkt.
Det är ingen som dömer Skulden, det är ingen som vågar. För Skulden smittar, Skulden smittar genom den våldtagna dotterns öppna sår, till hennes föräldrar (Vi älskar dig). Skulden smittar genom att du rånade mannen vid Odenplan. Smittar genom den rånade mannens Svek mot sina barn, hans Svek att inte vara den de såg upp till. Skulden smittar hans barn, att de inte svarade (Men vi älskar dig ändå)
Skulden drar in de du älskar, drar in dem och bosätter sig i deras kroppar. Allt för att du sa (Jag älskar dig) men ingen manades att svara (Jag älskar dig med). Alla kände piskan av Skuld i ryggen, allas hud revs upp av Hjälplösheten, Fegheten att förlora sig själv genom Ordens övertagande.
Du är Skulden, och du är Kärleken.
Och jag skulle ge Allt för att känna Skuld.
Lisens bild. Tack. Även om jag inte frågat.
