Jag är för ung för att dö

Jag gillar att titta på bilder av dig och må dåligt.
Jag njuter av att se bilderna du tar av när ni kysser varandra, så att jag kan gå under.
Jag når extas av att höra dina ursäkter för en inställd träff med mig, och vilja dö.

Jag älskar att se hans skägg skrapa mot din kind i de bilderna, och koppla till små barn som utsätts för sexuella övergrepp. Jag gillar att han köper ut alkohol till dig, och inse att du glömmer att vara barn. Jag älskar att klaga på dig inför andra, men innerst inne sakna dig utav helvetes alla lågor. Jag gillar att avslöja vad ni gjorde mig, dra om än mer förnedrande paralleller för att få andra att förstå vad som hände.

Det är min Verklighetsförankring.
Min psykolog säger att jag är sjuk.

hejskavi.blogspot.com och jag

Barnen av vår tid blir äldre och äldre. Barnen från min tid har fått egna barn, som är barn av en annan tid. En tid som jag inte har något med att göra. Jag är helt och fullt exkluderad från deras tid, för jag ska ha min egna tid. Med deras nyblivna, nittonåriga mammor. Uppskurna, outbildade och antagligen underbara, men det lär jag aldrig egentligen få bekräftat. Jag väljer bort barnen av vår tid, för att sörja barnen av de tider jag inte redan mördat.

Jag börjar tro att jag bär på en ny tid i magen, men det är bara min vän Marabou. Marlboro. Mi...
Nej, henne har jag ju släppt. Så var det. Vi delade en liten tid tillsammans, men det var för en lång tid sen.

Jag andas lite ibland, det ska ni veta. En gång i tiden andades jag med full lungkapacitet, men då var jag också ett barn med tid. Nu är jag ett barn i tiden.

Henne vill jag ge tusen dagar, och tusen dagar igen. Isabel. Jag saknar dig, det är så jag spenderar min tid. Jag spenderar min tid minutrar från din värme, men aldrig i direktkontakt. Hos mig är det fortfarande kallt, och jag är fortfarande sömnlös.

För den tid som kommer, den vill jag dela med dig. Lyckliga Lycke.

allt slutar med att jag inte kommer ihåg vad som var så underbart med att skriva

Cigg. Capuccino. Cigg. Cappuccino. Min fantasi visade sig vara ganska fatal, orkar inte komma på något nytt sätt att hålla mig vaken. Cigg. Cappuccino. Cigg. Knark?

Det hände sig så att jag gick runt en onsdagskväll och kände mig onödig. Jag visste, till skillnad från Pappan, vad jag skulle göra med mig, men jag visste inte Syftet. Så jag ignorerade alla Måsten och Monster, alla Monstermåsten och Måstemonster. Placerade min ända på en blöt stol och saknade alla jag var tvungen att sakna. Städade toaletten.

Allt som behvde göras hade aldrig blivit gjort, och ingen tänkte göra det. Så jag gjorde det. Just för att jag hade lovat mig själv att inte göra det. För då bröt jag mitt egna Måste. Och det var precis vad jag behövde för att känna mig nödvändig.

Jag svek en vän i slutet av juni, jag svek henne till Döds. Jag svek henne för allt jag var värd, och jag gjorde det för De Andra. Jag svek henne för att kompensera mot all svek jag givit Dem. Jag svek flickan jag älskade, för att inte behöva ställas inför rätta för mitt svek.

Jag är en kollaboratör. Det är det enda jag kan hävda med säkerhet för att du inte kommer bli besviken. Jag sviker och jag ljuger till min fördel - precis som alla andra! Det unika med mig är att jag inte tror på mina egna lögner, så jag försäger mig.

Jag kommer svika Dig igen. Till döden skiljer oss åt, så kommer jag att svika Dig.

Jag har firat. Firat frihet? Nej, firat beroendet och passiviteten. En cigarette (min börda, min stavning) till alkoholens bubblande melodi. Jag och min vän, Cigarette. Cigarette är min vapendragare, mitt vapen. Vi har ett kärlekslöstfullt förhållande (motsägelsefullhet är min mantel att bära, att värmas av).

Närhelst jag vill, finns Cigarette där för mig. Redo att ta mig långt bort från den Verklighet som med alla Lögner och Sanningars tyngd binder mig till jordelivet. Cigarette är mitt vapen mot de Vanliga Dödliga, de som stannar en på gatan för att stjäla ens själ för småprat. För drycken av Seger och Tolkning av Vädret.

Vi överlever allt, och varandra. För Cigarette och jag, Vi har kraften att skada.

Vandrar runt bland alla normativt möblerade och disponerade rum i mitt hus. Borstar tänderna med munskölj, hittade inget annat. Ingen tandkräm. Ingen artistisk inspiration, motivation, upprättelse. 
(Nu är det ju inte nödvändigtvis och mest frekvent så att jag hittar min eggelse och
acceptans för Verkligheten i tandkräm just, men det skulle inte skada att ha någon hemma).

Lyssnar på Billie Holliday.
Tar tillbaka, ett steg i taget, det som brukade vara mitt.
Men det får bli vår hemlighet.

Mina föräldrar ringer mig mer ofta än förut. Förmanar mig att sova, för jag har tydligen haft en jobbig dag.
Ser man på, det märkte jag aldrig.

Ni vet. Allt det där som brukade vara mitt.

Jag saknar och älskar dig så mycket. Minda.

Ett andetag. Du lyfter min bröstkorg.

Nollkontroll.

[Nolltolerans. Skjut någon.]

Jag borde vara tyst och diplomatisk. Kanske lite inåtvänd. Men jag vill bara skjuta någon, den enkla sanningen har oftast den simplaste formuleringen. Den mest ologiska. Men. Min överlevnad finns det inte heller några tjusiga uttryck för, och jag klarar mig i Stockholms vildmark med ett färdigladdat muskedunder av betong. Sargade händer och amputerade ansiktsuttryck är ett självklart offer jag ger, på min jakt efter någon så primitivt som hämnd.

Nu ska jag ta tillbaka allt det som brukade vara mitt.