Vi är förlorade, vi är Asfaltsbarnen
Jag såg dig på busstationen idag, du stod där helt stilla och slickade dina sår. Hela högersidan var uppriven. Allt var borta, din helhetsuppfattning och kreativitet var blodiga, smutsiga, sönder.
Kanske var det därför du inte kände igen mig när jag red förbi på mina höga, skygga hästar.
Du var för sårad, för sårig. Kanske hade du HIV, kanske var det däför jag inte hjälpte dig att slicka dina sår. Kanske är du döende nu. Kanske ringer Busslink till din mamma imorgon, meddelar henne att du låg död på deras busshållplats, ber henne att flytta på dig. Kanske hålls din begravning på samma ställe som du dog, för att du har växt fast runt sopkorgen, växt samman med tidtabellen - precis som alla andra.
Kanske har ditt blod slutit upp med asfalten, kanske går det aldrig att tvätta bort dina synder, och synderna som man begått mot dig.
Kanske rider jag förbi imorgon med, kanske har du då tröttnat och gått hem.
Jag önskar att du verkligen var döende. Då skulle jag smyga fram till dig när du trillat ihop. Jag skulle smyga i mina mjukaste skor, jag skulle smyga på liv och död. Jag skulle luta mig över dig. Jag skulle göra loss dig från dina taggtrådar, dina demoner. Knäppa upp dina byxor, dra av din tröja. Tvätta rent dina sår med mitt saliv, dela dina baciller och banemän.
Sen skulle jag somna på ditt blodiga bröst.
Lyckes bild. Tack!
