Det Absurda Självmordet
Jag springer mot kanten, ackompanjerad av cymbalernas spartanska, smakfulla, smickrande, skälvande, skärrade, skära toner. Snart når jag brytningsgränsen, randen till ravinen som skiljer Världens Svek mot Karaktärens Krav. Jag fortsätter springa, trots att viljan för att stanna bankar med knytnävar mot mitt bröst och ber mig istället att Överleva. Men jag kan inte, det är försent.
Vad är miljöetik om luften är full av gift? Vad är propaganda om allas trumhinnor ändå har frätt sönder? Vad är vaccin, om nålarna är smittade med HIV? Vad är Prideparaden, om den ändå leder in till Treblinkas gaskammare?
Vad är överlevnad, om du är ensam? Vad är tron på ett meningsfullt liv, om alla andra dött?
Så jag fortsätter springa, jag fortsätter springa för att jag tror på att det finns någon slags mening med livet. Jag springer inte för att ramla i ravinen, jag springer för att starta ett skalv. För att få stenarna att rasa från ravinens högt tornande branter, jag ramlar för att ravinen ska ramla över mig.
Jag träffade min namne, och hon förkunnade med ändå försiktig röst att jag hade begått Det Filosofiska Självmordet. Hon förkunnade att jag var utan mening, motsägelsefullt nog. Hon förkunnade för trettiotre andra ynglingar att jag begick ett filosofiskt självmord genom att tro att min existens hade en mening, en replik och ett syfte.
Jag svarade flåsande att mitt liv visst hade en mening. Jag tänker inte dö för filosofins duperande hand, jag tänker inte dö för något som skapats i syftet att hitta den Absoluta Sanningen! För det finns ingen Absolut Sanning, det vore en tradig tanke, en tarvlig dröm.
Så ock att ingen mening skulle finnas. För om ingen mening fanns, vad är då meningen med filosofi?
Så jag svarade att jag fortfarande sprang, att jag sprang för att dö en meningsfull död.
Att jag dog för att min död skulle få en mening.
Jag dog för att hon skulle förstå att det finns en mening med livet, och det finns en mening med döden.
Och min mening var att hon skulle få leva.
Lyckes bild.
Minns när jag levde, bländad av stroboljuset
Vad är miljöetik om luften är full av gift? Vad är propaganda om allas trumhinnor ändå har frätt sönder? Vad är vaccin, om nålarna är smittade med HIV? Vad är Prideparaden, om den ändå leder in till Treblinkas gaskammare?
Vad är överlevnad, om du är ensam? Vad är tron på ett meningsfullt liv, om alla andra dött?
Så jag fortsätter springa, jag fortsätter springa för att jag tror på att det finns någon slags mening med livet. Jag springer inte för att ramla i ravinen, jag springer för att starta ett skalv. För att få stenarna att rasa från ravinens högt tornande branter, jag ramlar för att ravinen ska ramla över mig.
Jag träffade min namne, och hon förkunnade med ändå försiktig röst att jag hade begått Det Filosofiska Självmordet. Hon förkunnade att jag var utan mening, motsägelsefullt nog. Hon förkunnade för trettiotre andra ynglingar att jag begick ett filosofiskt självmord genom att tro att min existens hade en mening, en replik och ett syfte.
Jag svarade flåsande att mitt liv visst hade en mening. Jag tänker inte dö för filosofins duperande hand, jag tänker inte dö för något som skapats i syftet att hitta den Absoluta Sanningen! För det finns ingen Absolut Sanning, det vore en tradig tanke, en tarvlig dröm.
Så ock att ingen mening skulle finnas. För om ingen mening fanns, vad är då meningen med filosofi?
Så jag svarade att jag fortfarande sprang, att jag sprang för att dö en meningsfull död.
Att jag dog för att min död skulle få en mening.
Jag dog för att hon skulle förstå att det finns en mening med livet, och det finns en mening med döden.
Och min mening var att hon skulle få leva.
Lyckes bild.
Minns när jag levde, bländad av stroboljuset
Kommentarer
Trackback
