Jag bygger ett skelett
nikitalee.blogg.se tog bilden
Jag bygger ett skepp av det jag lyckas gräva fram ur resterna av mig själv. Som bjälkar tar jag mina revben. De må vara svarta av blåmärken och tobak, men mina revben har överlevt allt från slagord till slagträn.
Till skrov tar jag alla hemligheter. De vattentåliga, gedigna hemligheterna. Jag oljar in skrovet med salivet vi en gång delade. Som skruvar tar jag mina avgnagda fingrar. Samma fingrar som en gång smekt din hy, som fastnat i dina blonda tovor. Samma fingrar som format knytnävar, samma knytnävar som kämpade för sin överlevnad och vann. Samma knytnävar som inte förmådde sig att vecklas ut till öppna handflator, när jag sträckte mig över kanten för att hindra ditt fall.
Som däck tar jag alla minnen då jag hjälpt dig hem, efter att du däckat i buskar, busshållplatser, bagageutrymmen. På det däcket ska jag sova, med lugnet att veta att du sover nära mig. Jag ska höra dina susande andetag viska sig fram mellan däckets plankor, jag ska vakna till att dina uppstötningar ekar under mig.
Som mast tar jag den ryggrad jag en gång hade.
Jag syr ett segel av mina lungor. Kanske har mina lungor lärt sig att sky din luft, tar mig därför långt, långt ifrån dig. Tampar ska jag tvinna av den röda tråden i mitt liv. Du.
Åror ska jag tälja av mina armar och händer. Alltid utsträckta för ett famntag, en omfamning. Men liksom vattnet som rinner genom dem nu, rann även du genom mig. Rann vidare.
Roder ska jag inte ha. Aldrig mer ska jag låta mig styras, aldrig mer ska jag lita på mig själv att styra viljorna och gärningarna i rätt riktningt.
Nu ska jag vänta. Nu ska jag vänta på att syndafloden, mina synder, ska ta mig långt bort från dig.
Och det du lämnade kvar.
Jag bygger ett skepp av det jag lyckas gräva fram ur resterna av mig själv. Som bjälkar tar jag mina revben. De må vara svarta av blåmärken och tobak, men mina revben har överlevt allt från slagord till slagträn.
Till skrov tar jag alla hemligheter. De vattentåliga, gedigna hemligheterna. Jag oljar in skrovet med salivet vi en gång delade. Som skruvar tar jag mina avgnagda fingrar. Samma fingrar som en gång smekt din hy, som fastnat i dina blonda tovor. Samma fingrar som format knytnävar, samma knytnävar som kämpade för sin överlevnad och vann. Samma knytnävar som inte förmådde sig att vecklas ut till öppna handflator, när jag sträckte mig över kanten för att hindra ditt fall.
Som däck tar jag alla minnen då jag hjälpt dig hem, efter att du däckat i buskar, busshållplatser, bagageutrymmen. På det däcket ska jag sova, med lugnet att veta att du sover nära mig. Jag ska höra dina susande andetag viska sig fram mellan däckets plankor, jag ska vakna till att dina uppstötningar ekar under mig.
Som mast tar jag den ryggrad jag en gång hade.
Jag syr ett segel av mina lungor. Kanske har mina lungor lärt sig att sky din luft, tar mig därför långt, långt ifrån dig. Tampar ska jag tvinna av den röda tråden i mitt liv. Du.
Åror ska jag tälja av mina armar och händer. Alltid utsträckta för ett famntag, en omfamning. Men liksom vattnet som rinner genom dem nu, rann även du genom mig. Rann vidare.
Roder ska jag inte ha. Aldrig mer ska jag låta mig styras, aldrig mer ska jag lita på mig själv att styra viljorna och gärningarna i rätt riktningt.
Nu ska jag vänta. Nu ska jag vänta på att syndafloden, mina synder, ska ta mig långt bort från dig.
Och det du lämnade kvar.
Kommentarer
Postat av: isabel
det här var fan bra
Trackback
