DAG 2 1juli
Från vadå?
Från att allt förändrades.
Enligt dig?
Nej, enligt alla andra.
Du låter honom ta det ifrån dig?
Vad menar du?
Låter du honom ta allt du byggt upp inför omvärlden, inför dig själv?
Nej.
Uveckla. Jag dömer inte.
Jag kan ju inte styra, inte vad eller hur omvärlden ser mig.
Det kan du väl, gör en U-sväng!
Mot vadå?
Avgrunden, Intet. Det är väl fortfarande ditt?
Det är jag. [Positiv respons ger det jakande jag behöver för att överleva]
DAG 1 30juni
Jag kväver drömmar som Andra kräver snus
Folk som går bärsärkargång med och mot sina politiska budskap och hårda slagord.
Jag dansade med en flicka som sa att jag var bra på att kyssas.
Klockan fem på morgonen går vi på jakt efter snus och pickadoller, nu ska vi kapa ett tåg och åka långt härifrån. Men jakten slutar på sjukstugan, och jag bredvid ligger en pojke som eldade upp sin hand.
Vi stod ensamma på en parkeringsplats och jag kände din trevande tonårshand under min tröja.
Det är så enkelt att tända till, så svårt att komma igen när du tänt av ensam under en trasig björk. En fallen dröm kryper runt i mitt huvud, men jag låtsas inte om det. Ser ut över mitt sällskap för kvällen, känner hur de interna skämten smattrar och sargar min hud. Men det är OK, All Is Good.
Jag slutar kyssa dig och slår bort din hand. Jag kan inte vara den drömmen du kräver för att överleva,
när min enda fantasi och stora mardröm är att kväva dig med mina stora ord.
Varannan kyss har varit mänsklig, och varannan med syfte att beröva mig min mänsklighet.
Bestäm dig, Borlänge.
ISABEL VAR FLICKAN SOM SKAPADE DEN JAG ÄR HÄR
Och han sa att han älskade henne, mest för syns skull
Hennes (.) spegelbild. Hennes långa hår. Hennes röda läppar, naglar, klänning. Det här är inte svenskt mode tvåtusennio, men sådant är ingenting hon ägnar sina tankar åt då hon vandrar i timmar på Malmskillnadsgatan. När hon böjer sig in genom fönstret på den svarta Audin. När hon skrattar och blottar sina vita tänder, sina sagda lögner.
När hon kommer hem, vitt pulver täcker ansiktet och lämnar som ett
Ängla(likt) Damm spår på hennes tvåårings panna.
En kyss. Som betyder, bör väl tilläggas.
Jag är Er baneman // Jag är Er banekvinna
Det smäller utav bara helvete, på måndag. PANG säger det och sen går vi alla upp i rök. Eller jag. Sju pakets rök kommer omsluta mig, och innefrån molnet kommer ni höra en flickröst ropa just PANG, eller POFF för att göra det mer likt en Illusionist. När röken lagt sig kommer ni se en pojke träda ur molnet, och den pojken är jag.
Med några justeringar. Men slutpoängen är att jag ser ut som en pojke, går som en pojke, beter mig som en pojke. Och hur mycket jag än hävdar min kvinnlighet, är den allmänna uppfattningen ändå att jag är en pojke.
En liten, prepubertal pojke.
Så sött.
Nu ska jag ut och leka pugilist, slugger, råskinn. Sniffa lim för att sedan bli inlurad i en röd Volvo med barnlås. Nerdragna byxor och spya i halsen kommer jag kämpa till den sista droppen av valfri kroppslig substans.
För det är vad pojkar, och Illusionister som jag, gör. Ibland.
Du är min baneman, min potentiella framtid
Och det kan ju inte vara bra, inte i dagens samhälle byggt av bakåtsträvare och framtidsvisionärer.
Jag står stilla, som oftast. Ibland råkar jag slå ut med en hand, kanske träffa någon, men det är mest av ren slentrian. Eller nervryck. Som oftast.
Min mor säger åt mig att röra mig mer, träffa mer människor.
Vadsomhelst för att känna mer; jag tror hon är rädd.
För som oftast, mest frekvent, så känner jag ingenting.
Men du är Tjernobylregnet som strålar sig in under min hud, som med oregelbundna rörelser drar mig framåt. Som utan synliga bieffekter får mig att skratta, kanske le. Du får mig att frimodigt öppna mig, tro på dig, håller mig i handen de första stegen mot kanten. Som spänner fast mina armar och ben, innan du knuffar mig av kanten, mot en svart avgrund.
Det är du som ser til att min fallskärm också vecklar ut sig.
Det är du som får mig att leva. Överleva.
Bild av Lycke
Du är allas vår baneman, men jag hittade en genväg
Säg inte att du älskar mig, för jag är rädd för döden.
Du är varje människa, och du är jag
Åh.
Fatala meningsuppbyggnader, brister i grammatiken. Jag.
Det är min humor, att missbruka det svenska språket, min drog. Min porr.
För jag blir inte våt av kroppar, inte av himlakroppar, inte av himmelska kroppar.
Regn berör mig inte, men du är Tjernobyldagg.
Du är Den som utan synlig anledning kryper in under huden på mig, stannar där.
Du är en Midsommardag, då jag tar min stulna cykel med mig hem, efter en kväll i Bolagets extas.
Du är tryggheten i Ensamheten, du är den som jag glömt vad den heter.
Du är Ingenting, och ovannämnda anti-substantiv kommer först för pojkarna som som formade min uppväxt.
Du är jag, som växer.
En sista
Ett fruset vinterhav omsluter Er. Trots att luften vibrerar av junihettan, flyter isflaken på ytan. Du försöker smeka bort rimfrosten från hans kind, men istället fryser dina fingrar fast. När du drar loss dem lossnar huden, ni står med gapande sår och ser på varandra. En sista gång, för att ni älskar, har älskat varandra.
Han höjer ingen hand för att värma dig, han håller andan för att bespara dig smärtan att tina upp.
Det är inte läge nu, det förstår du också. Han säger att det är för att han älskar dig, att han inte kan leva med att se dina kroppsdelar förtvina av långsam uppvärmning. Det måste vara kallt för att han ska hålla ihop, för att du inte ska brytas sönder framför hans ögon.Tårarna fryser fast i ögonvrån, byggs upp till solida fönsterrutor mot det han har gjort.
Du ska inte behöva säga förlåt, ska inte behöva andas på honom för att hålla honom uppe. Det borde varit han.
Så för en kärlek som stärkt er i värme och ljuma plusminusgrader, står ni här. Försvarslösa för den bitande kylan, endast kvarhållna av gravitationen.
Du lutar dig sakta fram, noga med att inte röra honom. Det skulle gjort för ont. Med vidöppen mun andas du in varmluft i hans öra, se hur det tinar och faller av. Du gör samma procedur om och om igen, till dess att han bara är en hög av minnen. Du plockar upp honom. Lägger honom i en ask, i ett fack i ditt hjärta.
Känn hur värmen sprider sig. Det här är du som går vidare.
En första
Först viskar du att du älskar mig. Sedan sätter du sin signatur på vår dom, du skriver den med en glittrig penna som vi hittade när vi grävde i min barndom.
Du kan ju inte lämna den här världen på något annat sätt än just pampigt.
Så med trummor och cymbaler väntar vi på hjorden av stenar, pilar, spjut och krokar. Vi väntar på orden som ska slå oss vill marken, till kampmusikens ackompanjemang, krossa våra revben och vanställa vår anatomi. Vi väntar, för det är allt vi kan göra efter att du sagt Det Ultimata. Det oåterkalleliga.
Vi väntar, med händerna svettigt slutna i varandra. Vi väntar, med glasartade ögon och hjärtan som desperat försöker slå sig ut från sina burar av revben och snaror av vener.
Begynnelsen.
När stenarna rullar ner för gatorna mot oss, tar du mig i din famn. Stenarna, lika förödande som en förintelsearmé bryter våra sköra ben. En våg av vatten reser sig, men vi väjer inte undan när den sköljer över oss, tvättar bort alla minnen av våra föräldrar, all lust och alla missräkningar.
Och vi ser på när pilarna kommer. De perforerar våra kroppar, utsöndrar ett gift som kavar sig in under vår hud, får den att brinna. Bränner bort våra kläder, vårt kött. All lust som väntat i våra nervknutar är tillintetgjord, det enda vi känner är ett omtumlande stickande.
Hur något så stort kan kännas så litet.
När de sista FN soldaterna marscherat över våra sargade kroppar sätter vi oss upp. Samlar ihop det som finns kvar av oss, tittar på varandra med granskande blickar. Vad gör vi nu?
Att en första kyss kan vara så förödande, så total, så förstörande. Så omtumlande.
Folk och indentitetssökande
Om jag skulle få andas ut mot ditt trygga bröst. Men jag vet inte vem du är, jag går vilse bland mörka tunnelbanevagnar och letar efter samma blå säten som du pratade om. Vet att jag inte kommer hitta dem. Men jag söker febrilt.
För det är den enda sanning som finns kvar bland alla lysande kluster av frågor utan sanningsenliga svar.
Jag är ensam på tågstationen, någonstans på väg till Kista. Tror jag. Det var en uteliggare här förut, men han tog en färdtjänst Någon Annanstans. Frågade om jag ville med, han sa med lovande ögon att han hade kattungar i bakluckan.
Trots att jag gillar kattungar, står jag kvar i kylan. Tjugo grader plus Celsius kan inte värma mina fingrar, för jag innan jag åkte hemifrån satt jag med dem inkörda i frysen. Jag antar att jag ville bevisa något.
Någonstans mellan Kista och Någon Annanstans tappade du din plånbok mellan två blåa säten, och vi hittade varandra i sökandet på något större. Men inga kattungar kunde få dig att stanna hos mig, du sa att jag var för kall.
Så du tog en svarttaxi bort till en brinnande båt, den sjönk och jag uppfattade aldrig ditt namn.
Så jag letar.För i din plånbok finns det ditt ID.
Jag ville bevisa något.
Folk och deras porr
Söta ord, sockriga meningar.
Skönhet. Ligger i ordens följd eller meningarnas innebörd? Men det är ingen som bryr sig om insidan vid första anblicken, och böckerna bränns. Jag blir upphetsad av tomma, vita sidor i anteckningsböcker. Nakenhet! Skriker de, som om de ber mig att fördärva dem. Slita sönder deras vackra, orörda kroppar med mina smutsiga sanningar. Deras oskuldsfulla sinnen är som en omålad tavla för mig. Redo att möta mina penseldrag, mina förledande, mjuka rörelser.
Jag vill ju bara njuta, som alla andra. Jag vill möta orden när de kommer från din hand, jag vill plocka upp dem, och låta de gro till timlånga kreationer. Jag vill se bladen slå ut och bli ett med varandra. Möta likasinnade, bilda ett tema, sammansvärja sig mot världen, bli Ett. Om än efemärt.
Jag älskar att fördärva människor genom att låta dem möta mig.
Så i grund och botten tänder jag väl på att möta människor. It gives me a thrill, a kick.
Just like kitty-porn does to old, american men. Or that guy who ate his empoyees. 
Eller som street-art ger puerila 35åringar en kort extas. Mig själv inräknad.
Foto från minda.webblogg.se
Folk borde leva mer utanför axlarna
You're a rock 'n roll suicide
En fredagkväll ensam i matematikens lovande helvete kan väl inte beskrivas mer precist än så. Jag sugs in i polynomen, koefficienterna bränner under fötterna. Variablerna kommer krama livet ur mig. Om jag inte kvävs i ett lådagram.
Jag är rädd för att andas, ty varje gång jag vidgar munnen tar de likformiga sannolikheterna sin chans och flyger ner i halsen på mig. Får mig att skrika ut formler, tala i tungor. 1,5 < x >2,5
Något som matten inte täcker är livet. Ekvationen till livslust finns inte, och det är det som får mig att plugga till sent om nätterna. För ag vet att jag är så mycket bättre än matematiken, jag kan något som binomer och y-axlar aldrig kommer kunna. Jag kan känna, och jag kan leva.
Jag kan leva.
Jag kan leva.
Foto från minda.webblogg.se
Folk tar mig på för stort allvar
Jag kan med handen på valfritt inre organ lova, att samtliga av de främlingar som måst vara blodsjuka (varför undviker de annars så konsekvent min närkontakt?) skulle tycka att jag var sjuk med mina tankar. För det är sjuka, sjuka tankar. De är smutsiga och rena på samma gång, en hemhjälps helvete. De är till synes ofarliga mot det antifysiska samhället som vi lever i idag, men förödande för Sverige-mentaliteten.
| WICKANINNISH Gender: Masculine Usage: Native American Pronounced: wik-ə-NIN-ish (English) [key] Possibly means "having no one in front of him in the canoe" in the Nuu-chah-nulth (or Nootka) language |
Barlaam
Stockholm ligger öde för våra fötter när du tar min hand i din. Svetten ligger som kristaller på mitt stilla bröst.
Jag håller andan; Är det här en Gemensam Verklighet eller en Solitär Dröm? Vi är helgon, men det är ingen som vet.
Du säger att du älskar mig när vi flyger över Mälaren, jag känner din puls när våra nackar möts. Håret ställer sig upp på armarna. Benen skakar. Hjärtat slutar slå, musklerna spänner sig för en sista ansträngning, mina pupiler fokuseras på ditt blonda hår. Fan.
Du har helt oskyldigt, precis som resten av den svenska befolkningen, lärt dig att ljuga genom IKEAs reklamer som lovar en ljusare morgondag om du bara köper persienner. Logiken dör och jag somnar i en tom säng.
BARLAAM
Gender: Masculine
Usage: Judeo-Christian Legend
Meaning unknown. This name was also borne by two saints.
Burgundy
Kärlek är så mycket enklare när den är konstruktiv, för att jag älskar dig för vårt eget bästa.
För mitt lyckliga slut och din utveckling. Och för att kärleken aldrig smakat så fruktigt.
(Mellan raderna finns den alternativa meningen!)
Gender: Feminine
Usage: English (Rare)
Pronounced: BUR-gən-dee [key]
Foto från charlottamaybe.blogg.se
Behar
Vinterns besvärande depression har nu blommat ut i något ack så mycket värre; okontrollerad, ögonrullande eufori. På gatorna kan man se diverse kreatur fösas fram och tillbaka, de flesta förväntansfulla inför den blomster tid nu kommen.
Söder har vaknat.
BEHAR
Gender: Masculine
Usage: Albanian
Means "summer" in Albanian.
Brunhild
För lögner och fantasier. För Snuffporr och genomförda samlag (varav det senare endast är realiserat i förnedrande syfte). För våra föräldrars tillfredställelse lyckas vi med våra liv, någorlunda så när. För Samvetet skänker vi Situation Sthlm-mannen tre rikstaler.
För svenska folkets överlevnad fäster drottning Silvia ansiktshuden bakom öronen en gång till.
Att vi en dag skulle vändas emot varandra, vi som enligt tradition och nationalsång ville "dö i Norden".
Sverigedemokraterna propagerar för samma hat vi hyste gentemot Danmark under 15-1600tal. Nazisterna vill återuppleva Stockholms blodbad. Monarkiförespråkare vill stampa kvar i år 1544, då arvsrätten infördes i kungahuset.
Vad händer? Är det klimatet? Vintern är alltid lång i fiendeland, det har jag sett på televisionen.
Ibland när jag är på Dramaten får jag ett ryck att göra något så enkelt som att tända på. Huset, byggnaden, människorna! För framtiden, för alla vi som fryser, FÖR SVERIGE I TIDEN! Extas!
Ser ni? Flammorna som slickar Stockholms gator. Ser ni röken som ramar in våra vackra kanaler, det blir som en gotisk målning från renässansen. Det värmer, och jag ser hur era av skräck förvridna ansikten, ändå fascineras. Jag ville inte egentligen vara den som ställde sig upp, men ingen annan gjorde det ju!
Vad säger ni? Har Stockholm brunnit förut? Ni menar att i en tid då alla vill vara originella, där excentrisitet levs ut genom att halva Stockholms befolkning plötsligt klär sig i svart, att ingenting jag gör inte har blivit gjort förut?
1625 brann Stockholms sydvästra del ner.
Och jag dog trehundrasextiotre år innan jag föddes.
BRUNHILD
Gender: Feminine
Usage: German, Germanic Mythology
Meaning "battle".
Barrett
Obarmhärtigt och oundvikligt fortsätter tiden räkna ner åren, kvartalen, dagarna och sekundrarna tills vi är stillsasittande grå. Tills vi stammande ber om en skopa yoghurt till.
Hur jag än bönar och ber, slutar sekundrarna inte gå! Eller kanske gör de det, utanför mitt fönster.
Men min rullgardin är alltid nerrullad, jag tänker att den misär jag inte ser, finns inte heller.
För jag är inte en av dem som längtar till solljuset kommer. Jag är hon som gråter varje kväll, för att varje timmes sömn är en timme som jag skulle kunnat leva. Eller åtminstone be om förlåtelse, och levt den tiden som jag skulle spenderat vaken.
Tick tack tick tack ticksen kommer över mig som epilepsianfall, och jag letar efter insulinet, adrenalinet, endorfinet, morfinet, jag måste orka springa efter mina ryska hästar, hjälp mig, snälla, de har ju rymt
Jag ber tiden att sluta retas. Men den vet ju inte bättre.
Tiden vet ju inte själv att den tickar bort från allt vad trygghet och logik är,
tickar endast mot det avgrundslösa svarta hål vi kallar Morgondagen.
BARRETT
Gender: Masculine
Usage: English
Pronounced: BAR-ət [key]
From a surname meaning "dispute"Basil
Håret lyser blont i sommarsolen och andedräkten doftar av bubbelgum. Jag är tillbaka i åren som gått. Så mycket som jag försummade våra vackra stunder i barndomens oskyldiga dis av varma, nyktra andedräkter och färgfascistiska glassbägare.
Nu har vi trampat ner bägarna i den smutsiga jorden tillsammans med ciggen, vi spottar på oskulderna som åker ner längs gatan på deras Verklighet, som det visserligen inte är något större fel på. Men vi spottar för att vi precis lärt oss.
Jag borde köpa en hatt för att dölja blåmärkerna som barndomens cykelturer lämnat kvar. Tejpa över ärren, som inte nödvändigtvis måste vara formade till den bokstav som substantivets namne råkar vara. Eller som jag trodde. Men inget av mina ärr är formade som ett R, de är raka och intetsägande. Fjorton stygn på vänster sida, så kapade man mitt barnasinne. Styckade det, och slängde det till dem som spottade före vi kom.
Jag är så jävla trött på mig själv. Så många ord, men jag kommer aldrig förlåta mig för vad jag gjorde mot dig.
En dag ska jag kriminalisera alla de fel jag begick.
En dag ska jag sluta gråta, och lära mig att leva med undertecknad. Jag.
Och en dag ska jag älska dig så som du förtjänas att älskas.
Endast för att visa att jag kan och vågar.
BASIL
Gender: Masculine
Usage: Arabic
Other Scripts: باسل (Arabic)
Means "brave, valiant" in Arabic.
