Jag är för ung för att dö

Vandrar runt bland alla normativt möblerade och disponerade rum i mitt hus. Borstar tänderna med munskölj, hittade inget annat. Ingen tandkräm. Ingen artistisk inspiration, motivation, upprättelse. 
(Nu är det ju inte nödvändigtvis och mest frekvent så att jag hittar min eggelse och
acceptans för Verkligheten i tandkräm just, men det skulle inte skada att ha någon hemma).

Lyssnar på Billie Holliday.
Tar tillbaka, ett steg i taget, det som brukade vara mitt.
Men det får bli vår hemlighet.

Mina föräldrar ringer mig mer ofta än förut. Förmanar mig att sova, för jag har tydligen haft en jobbig dag.
Ser man på, det märkte jag aldrig.

Ni vet. Allt det där som brukade vara mitt.