Via Dolorosa

JAG ÄR ENSAM.
Orden lyser på skärmen. Lyser upp ett blekt tonårsansikte, jag. Om jag är tyst kanske ingen märker att det är min födelsedag. Tyst! De kan ju läsa! Vad skriver du om, det är ju ingen som läser det här?

Jag borde sova. Ta ett piller Somna In [tankarna har kommit tillbaka, och konsekvensen är att det är mig restriktionerna tvingas på. De jävlarna ska skjutas] Vad gör människan? Kärleken är ju förrädisk redan / i sin prosaiska existens. Men dokumentation säger att vi inte kan överleva utan kärlek? Sant. Men du finns ett dolt samtal bort för att bekräfta att den imaginära världen som jag uppmuntrats acceptera som Verklighet, inte kan tvingas eller köpas tillbaka.

Vin. Jag behöver hjälp med acceptans och bearbetning.
Mina förebilder sträcker fram flaskan och får mig att glömma familjehistorien [det här blir vår hemlighet].

Via Dolorosa, ad interim.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0