Jag är för ung för att dö

Ett fruset vinterhav omsluter Er. Trots att luften vibrerar av junihettan, flyter isflaken på ytan. Du försöker smeka bort rimfrosten från hans kind, men istället fryser dina fingrar fast. När du drar loss dem lossnar huden, ni står med gapande sår och ser på varandra. En sista gång, för att ni älskar, har älskat varandra.

Han höjer ingen hand för att värma dig, han håller andan för att bespara dig smärtan att tina upp.
Det är inte läge nu, det förstår du också. Han säger att det är för att han älskar dig, att han inte kan leva med att se dina kroppsdelar förtvina av långsam uppvärmning. Det måste vara kallt för att han ska hålla ihop, för att du inte ska brytas sönder framför hans ögon.Tårarna fryser fast i ögonvrån, byggs upp till solida fönsterrutor mot det han har gjort. 

Du ska inte behöva säga förlåt, ska inte behöva andas på honom för att hålla honom uppe. Det borde varit han.
Så för en kärlek som stärkt er i värme och ljuma plusminusgrader, står ni här. Försvarslösa för den bitande kylan, endast kvarhållna av gravitationen.

Du lutar dig sakta fram, noga med att inte röra honom. Det skulle gjort för ont. Med vidöppen mun andas du in varmluft i hans öra, se hur det tinar och faller av. Du gör samma procedur om och om igen, till dess att han bara är en hög av minnen. Du plockar upp honom. Lägger honom i en ask, i ett fack i ditt hjärta.

Känn hur värmen sprider sig. Det här är du som går vidare.