Du är min baneman, min potentiella framtid
Det har stått stilla ett tag nu, ett ganska bra tag, ett dåligt tag? För det har ju stått stilla.
Och det kan ju inte vara bra, inte i dagens samhälle byggt av bakåtsträvare och framtidsvisionärer.
Jag står stilla, som oftast. Ibland råkar jag slå ut med en hand, kanske träffa någon, men det är mest av ren slentrian. Eller nervryck. Som oftast.
Min mor säger åt mig att röra mig mer, träffa mer människor.
Vadsomhelst för att känna mer; jag tror hon är rädd.
För som oftast, mest frekvent, så känner jag ingenting.
Men du är Tjernobylregnet som strålar sig in under min hud, som med oregelbundna rörelser drar mig framåt. Som utan synliga bieffekter får mig att skratta, kanske le. Du får mig att frimodigt öppna mig, tro på dig, håller mig i handen de första stegen mot kanten. Som spänner fast mina armar och ben, innan du knuffar mig av kanten, mot en svart avgrund.
Det är du som ser til att min fallskärm också vecklar ut sig.
Det är du som får mig att leva. Överleva.
Bild av Lycke
Och det kan ju inte vara bra, inte i dagens samhälle byggt av bakåtsträvare och framtidsvisionärer.
Jag står stilla, som oftast. Ibland råkar jag slå ut med en hand, kanske träffa någon, men det är mest av ren slentrian. Eller nervryck. Som oftast.
Min mor säger åt mig att röra mig mer, träffa mer människor.
Vadsomhelst för att känna mer; jag tror hon är rädd.
För som oftast, mest frekvent, så känner jag ingenting.
Men du är Tjernobylregnet som strålar sig in under min hud, som med oregelbundna rörelser drar mig framåt. Som utan synliga bieffekter får mig att skratta, kanske le. Du får mig att frimodigt öppna mig, tro på dig, håller mig i handen de första stegen mot kanten. Som spänner fast mina armar och ben, innan du knuffar mig av kanten, mot en svart avgrund.
Det är du som ser til att min fallskärm också vecklar ut sig.
Det är du som får mig att leva. Överleva.
Bild av Lycke
Kommentarer
Trackback
