Jag är för ung för att dö

Ett fruset vinterhav omsluter Er. Trots att luften vibrerar av junihettan, flyter isflaken på ytan. Du försöker smeka bort rimfrosten från hans kind, men istället fryser dina fingrar fast. När du drar loss dem lossnar huden, ni står med gapande sår och ser på varandra. En sista gång, för att ni älskar, har älskat varandra.

Han höjer ingen hand för att värma dig, han håller andan för att bespara dig smärtan att tina upp.
Det är inte läge nu, det förstår du också. Han säger att det är för att han älskar dig, att han inte kan leva med att se dina kroppsdelar förtvina av långsam uppvärmning. Det måste vara kallt för att han ska hålla ihop, för att du inte ska brytas sönder framför hans ögon.Tårarna fryser fast i ögonvrån, byggs upp till solida fönsterrutor mot det han har gjort. 

Du ska inte behöva säga förlåt, ska inte behöva andas på honom för att hålla honom uppe. Det borde varit han.
Så för en kärlek som stärkt er i värme och ljuma plusminusgrader, står ni här. Försvarslösa för den bitande kylan, endast kvarhållna av gravitationen.

Du lutar dig sakta fram, noga med att inte röra honom. Det skulle gjort för ont. Med vidöppen mun andas du in varmluft i hans öra, se hur det tinar och faller av. Du gör samma procedur om och om igen, till dess att han bara är en hög av minnen. Du plockar upp honom. Lägger honom i en ask, i ett fack i ditt hjärta.

Känn hur värmen sprider sig. Det här är du som går vidare.

Först viskar du att du älskar mig. Sedan sätter du sin signatur på vår dom, du skriver den med en glittrig penna som vi hittade när vi grävde i min barndom.

Du kan ju inte lämna den här världen på något annat sätt än just pampigt.
Så med trummor och cymbaler väntar vi på hjorden av stenar, pilar, spjut och krokar. Vi väntar på orden som ska slå oss vill marken, till kampmusikens ackompanjemang, krossa våra revben och vanställa vår anatomi. Vi väntar, för det är allt vi kan göra efter att du sagt Det Ultimata. Det oåterkalleliga.

Vi väntar, med händerna svettigt slutna i varandra. Vi väntar, med glasartade ögon och hjärtan som desperat försöker slå sig ut från sina burar av revben och snaror av vener.

Begynnelsen.

När stenarna rullar ner för gatorna mot oss, tar du mig i din famn. Stenarna, lika förödande som en förintelsearmé bryter våra sköra ben. En våg av vatten reser sig, men vi väjer inte undan när den sköljer över oss, tvättar bort alla minnen av våra föräldrar, all lust och alla missräkningar.

Och vi ser på när pilarna kommer. De perforerar våra kroppar, utsöndrar ett gift som kavar sig in under vår hud, får den att brinna. Bränner bort våra kläder, vårt kött. All lust som väntat i våra nervknutar är tillintetgjord, det enda vi känner är ett omtumlande stickande.

Hur något så stort kan kännas så litet.

När de sista FN soldaterna marscherat över våra sargade kroppar sätter vi oss upp. Samlar ihop det som finns kvar av oss, tittar på varandra med granskande blickar. Vad gör vi nu?

Att en första kyss kan vara så förödande, så total, så förstörande. Så omtumlande.

Om jag skulle få andas ut mot ditt trygga bröst. Men jag vet inte vem du är, jag går vilse bland mörka tunnelbanevagnar och letar efter samma blå säten som du pratade om. Vet att jag inte kommer hitta dem. Men jag söker febrilt.
För det är den enda sanning som finns kvar bland alla lysande kluster av frågor utan sanningsenliga svar.

Jag är ensam på tågstationen, någonstans på väg till Kista. Tror jag. Det var en uteliggare här förut, men han tog en färdtjänst Någon Annanstans. Frågade om jag ville med, han sa med lovande ögon att han hade kattungar i bakluckan.
Trots att jag gillar kattungar, står jag kvar i kylan. Tjugo grader plus Celsius kan inte värma mina fingrar, för jag innan jag åkte hemifrån satt jag med dem inkörda i frysen. Jag antar att jag ville bevisa något.

Någonstans mellan Kista och Någon Annanstans tappade du din plånbok mellan två blåa säten, och vi hittade varandra i sökandet på något större. Men inga kattungar kunde få dig att stanna hos mig, du sa att jag var för kall. 
Så du tog en svarttaxi bort till en brinnande båt, den sjönk och jag uppfattade aldrig ditt namn.

Så jag letar.För i din plånbok finns det ditt ID.

Jag ville bevisa något.

Söta ord, sockriga meningar.

Skönhet. Ligger i ordens följd eller meningarnas innebörd? Men det är ingen som bryr sig om insidan vid första anblicken, och böckerna bränns. Jag blir upphetsad av tomma, vita sidor i anteckningsböcker. Nakenhet! Skriker de, som om de ber mig att fördärva dem. Slita sönder deras vackra, orörda kroppar med mina smutsiga sanningar. Deras oskuldsfulla sinnen är som en omålad tavla för mig. Redo att möta mina penseldrag, mina förledande, mjuka rörelser.

Jag vill ju bara njuta, som alla andra. Jag vill möta orden när de kommer från din hand, jag vill plocka upp dem, och låta de gro till timlånga kreationer. Jag vill se bladen slå ut och bli ett med varandra. Möta likasinnade, bilda ett tema, sammansvärja sig mot världen, bli Ett. Om än efemärt.

Jag älskar att fördärva människor genom att låta dem möta mig.
Så i grund och botten tänder jag väl på att möta människor. It gives me a thrill, a kick.

Just like kitty-porn does to old, american men. Or that guy who ate his empoyees.

Eller som street-art ger puerila 35åringar en kort extas. Mig själv inräknad.

Foto från minda.webblogg.se

You're a rock 'n roll suicide

En fredagkväll ensam i matematikens lovande helvete kan väl inte beskrivas mer precist än så. Jag sugs in i polynomen, koefficienterna bränner under fötterna. Variablerna kommer krama livet ur mig. Om jag inte kvävs i ett lådagram.
Jag är rädd för att andas, ty varje gång jag vidgar munnen tar de likformiga sannolikheterna sin chans och flyger ner i halsen på mig. Får mig att skrika ut formler, tala i tungor. 1,5 < x >2,5

Något som matten inte täcker är livet. Ekvationen till livslust finns inte, och det är det som får mig att plugga till sent om nätterna. För ag vet att jag är så mycket bättre än matematiken, jag kan något som binomer och y-axlar aldrig kommer kunna. Jag kan känna, och jag kan leva.
Jag kan leva.
Jag kan leva.

Foto från minda.webblogg.se