Jag är för ung för att dö

Om 3h 15min dör jag. Då tar allt slut. Det liv jag vant mig vid, den respirator som har varit min luft, mina hjärtslag och mitt liv stängs då av. Visserligen har jag blivit varnad - jag har vetat om i nio veckors tid att jag dör idag, 16:45.

Jag föddes levande, för att dö död. Död i förtid. Död för mig själv. Jag andas, men likväl är jag död.

För då skickar de ut mig, de skjutar bort mig från Södersjukhuset. Det är någon annan som kommer ligga i min säng där. Det är någon annan som kommer andas genom slangar, någon annan som kommer få hopp om att kunna leva. Som tidigare. Någon annan som i nio veckors tid kommer få leva, som tidigare.

Se kommer den personen att skickas iväg för att dö.
Det finns lite att få när man inte har något.

Om 10h 30min är jag fri. Jag blir då, av tradition och chans, frisläppt från alla göranden och måsten. Allt som inte blivit gjort spelar inte längre någon väsentlig roll, och jag flyr staden. Jag flyr i två timmar, i två timmar konstant, flyr jag ett förtryck som jag själv valt.

Jag har själv låst mina bojor och jag har själv pryglat min rygg.
Nu släpper jag piskan, nu flyr jag till friheten.

Jag känner ingen lust att fylla era skal längre. Jag känner ingen lust att sätta mig själv på piedestal, jag vill vara här. Som ni. Jag orkar inte möta världens ohumana ljus ensam. När ni sitter i era skal, betraktar reflektioner av ett liv mot skalväggen så ligger jag i fosterställning och kräks. Verkligheten är för ljus. Mitt skal har gått sönder. Och jag hann inte utvecklas klart. Snart lägger de mig i kuvös, jag känner det. Isolerar mig om möjligt ännu mer. Binder ner mig med slangar och sonder. Kopplar in glycerin, saltsyra. In i venerna, ner i strupen. Defekter måste bort, jag blev aldrig klar, jag blev aldrig perfekt.

Hade jag bara haft mitt skal kvar, hade det aldrig märkts.
Men jag orkade inte, jag orkade inte stå emot när Han tog upp sin Torshammare och började slå.

Håll min hand när vi tar steget ut
Och säg att det inte kommer någon morgondag

Att det inte fanns någon dag igår

Att vi inte finns

Vår historia blev till en novell, blev en roman.

Sidorna fyllda med giftets bläck, med de vita lögnernas mellanrum och kommatecken. Alla bisatser där du bad om ursäkt, alla osynliga paranteser som du undanhöll.
  Alla punkter där jag trodde Nu är det över, jag är fri! men ackompanjerad av felplacerade semikolon kom du alltid, ständigt, oföränderligt tillbaka. Punkt.

Prologen lovade guld och gröna skogar, men visst fan var tre hektar tvungna att dö först, för att romanen skulle gå i tryck, för att börja förtrycket.

Byt stycke, nytt kapitel. Vi börjar om. Romanens pärm klämmer för hårt, jag kan ju inte andas! Ge mig luft, ett mellanslag! PANG! Ett slag i mellangärdet. Utropstecken, hjälp mig snälla, släpp mig fri. Ännu en bok seglar genom luften och träffar mig i pannan. Förblindad av blodet försöker jag bläddra, byta blad, men sidorna har klibbat fast i varandra, fast i den röda geggan av blod och trycksvärta.

I panik rycker jag ut en sida. Stoppar den i munnen, tuggar. En till. Fan, jag kommer kräkas. Jag ser hur du bleknar allteftersom sidorna nuddar mina läppar.

Tvåhundra sidor, tvåhundra känslor har jag nu i munnen. Gallussyran golvar mig, blyförgiftningen förlamar.
Stilla, smutsig, ser jag upp mot stjärnorna. Jag är fri står det som en epilog under Polstjärnan.

Allt är subjektivt, vi kan endast granska och finna fakta med de förutsättningar, med de mänskliga förutsättningar, som vi har. Vi tillsammans stärker teorin om interferensen. Vi är två ljusvågor som förstärker och försvagar varandra. Om en försvinner går vi sönder. Vi kan vara tidsenliga, vi kan vara förutsägbara, vi är gryende.

Jag förnekar, jag är nihilist. Vi är ingenting, vi är subjektiva. Men att vara oberoende av rätt och fel gör oss så levande, junfruliga. Vi vet inte bättre! Vi vet inget annat än varandra.

Det är som om vi faller genom mörkret, helt orädda. För vem kan sky något som aldrig gjort något fel? Eller rätt?
Lagarna gäller inte oss. Det finns inget rätt och fel i skymningslandet. Det finns bara färger. Ljus. Och mörker.

Och sedan... Vi.

Med mina ord beskriver jag världen, mitt språk ackompanjerar dess framväxt.
Mina meningar ger liv åt åar, mina nyanserade ordsatser föder barn och bygger hem.

Jag äger mina ord, jag äger även världen.

Jag ger dig en gåva. Fatal, falsk, fager.
Jag ver dig världen. Fatal, falsk fager.
Jag ger tillbaka det som brukade vara ditt, brukade vara du.

Fatal, falsk, vacker.


nikitalee.blogg.se jag frågar aldrig om jag får ta en bild i just do it

Att du stod där. Stilla vajandes i regnet, i blåsten. Utan mening, utan syfte. Som en målning, en tragedi, skönhet. Och jag ville gå fram och stryka bort håret från ditt ansikte. Jag ville att din blåa blick skulle möta min, jag ville skada dig. Jag ville visa dig hur ont det gör att älska på riktigt. Avskräcka dig, för att du sedan skulle stanna i alla fall. Komma tillbaka för mig. Komma tillbaka till oss.

Lägg handen på mitt bröst
mitt hjärta slår för det ögonblicket

Jag vill sitta bredvid dig, och jag vill också vara vacker. Jag vill smeka ditt mörka hår bakåt, jag vill trassla in mig, och jag vill också vara vacker. Jag vill älska dig, jag vill älska med dig, och jag vill att du ska tycka att jag är vacker.

Du sitter i fönstret, alldeles för långt bort. Alldeles för långt borta i dina tankar, i din värld. Jag lutar mig framåt för att smeka din hand, men du suger till dig handen som om du var fångad i ett stort, svart hål. Jag. Är jag ditt svarta hål? Du är mina stjärnor, du är mina himlakroppar, din kropp, din himmelska kropp, är den enda jag vill älska! Jag är din stora, svarta ångest.

ångesten kommer när jag försöker vara pubertal en webcam och jag gör mitt bästa lite smink och jag försöker ännu mer lite mer du, och jag dör lite till jag är för ung för att dö