Draft: Okt. 18, 2009
Jag känner ingen lust att fylla era skal längre. Jag känner ingen lust att sätta mig själv på piedestal, jag vill vara här. Som ni. Jag orkar inte möta världens ohumana ljus ensam. När ni sitter i era skal, betraktar reflektioner av ett liv mot skalväggen så ligger jag i fosterställning och kräks. Verkligheten är för ljus. Mitt skal har gått sönder. Och jag hann inte utvecklas klart. Snart lägger de mig i kuvös, jag känner det. Isolerar mig om möjligt ännu mer. Binder ner mig med slangar och sonder. Kopplar in glycerin, saltsyra. In i venerna, ner i strupen. Defekter måste bort, jag blev aldrig klar, jag blev aldrig perfekt.
Hade jag bara haft mitt skal kvar, hade det aldrig märkts.
Men jag orkade inte, jag orkade inte stå emot när Han tog upp sin Torshammare och började slå.
