Romanerna brinner
Vår historia blev till en novell, blev en roman.
Sidorna fyllda med giftets bläck, med de vita lögnernas mellanrum och kommatecken. Alla bisatser där du bad om ursäkt, alla osynliga paranteser som du undanhöll.
Alla punkter där jag trodde Nu är det över, jag är fri! men ackompanjerad av felplacerade semikolon kom du alltid, ständigt, oföränderligt tillbaka. Punkt.
Prologen lovade guld och gröna skogar, men visst fan var tre hektar tvungna att dö först, för att romanen skulle gå i tryck, för att börja förtrycket.
Byt stycke, nytt kapitel. Vi börjar om. Romanens pärm klämmer för hårt, jag kan ju inte andas! Ge mig luft, ett mellanslag! PANG! Ett slag i mellangärdet. Utropstecken, hjälp mig snälla, släpp mig fri. Ännu en bok seglar genom luften och träffar mig i pannan. Förblindad av blodet försöker jag bläddra, byta blad, men sidorna har klibbat fast i varandra, fast i den röda geggan av blod och trycksvärta.
I panik rycker jag ut en sida. Stoppar den i munnen, tuggar. En till. Fan, jag kommer kräkas. Jag ser hur du bleknar allteftersom sidorna nuddar mina läppar.
Tvåhundra sidor, tvåhundra känslor har jag nu i munnen. Gallussyran golvar mig, blyförgiftningen förlamar.
Stilla, smutsig, ser jag upp mot stjärnorna. Jag är fri står det som en epilog under Polstjärnan.
