Jag kväver drömmar som Andra kräver snus
En veckas tältande i ett tonårsharem med blodiga kläder, våta, gråtande ansikten och svettiga kroppar.
Folk som går bärsärkargång med och mot sina politiska budskap och hårda slagord.
Jag dansade med en flicka som sa att jag var bra på att kyssas.
Klockan fem på morgonen går vi på jakt efter snus och pickadoller, nu ska vi kapa ett tåg och åka långt härifrån. Men jakten slutar på sjukstugan, och jag bredvid ligger en pojke som eldade upp sin hand.
Vi stod ensamma på en parkeringsplats och jag kände din trevande tonårshand under min tröja.
Det är så enkelt att tända till, så svårt att komma igen när du tänt av ensam under en trasig björk. En fallen dröm kryper runt i mitt huvud, men jag låtsas inte om det. Ser ut över mitt sällskap för kvällen, känner hur de interna skämten smattrar och sargar min hud. Men det är OK, All Is Good.
Jag slutar kyssa dig och slår bort din hand. Jag kan inte vara den drömmen du kräver för att överleva,
när min enda fantasi och stora mardröm är att kväva dig med mina stora ord.
Varannan kyss har varit mänsklig, och varannan med syfte att beröva mig min mänsklighet.
Bestäm dig, Borlänge.
ISABEL VAR FLICKAN SOM SKAPADE DEN JAG ÄR HÄR
Folk som går bärsärkargång med och mot sina politiska budskap och hårda slagord.
Jag dansade med en flicka som sa att jag var bra på att kyssas.
Klockan fem på morgonen går vi på jakt efter snus och pickadoller, nu ska vi kapa ett tåg och åka långt härifrån. Men jakten slutar på sjukstugan, och jag bredvid ligger en pojke som eldade upp sin hand.
Vi stod ensamma på en parkeringsplats och jag kände din trevande tonårshand under min tröja.
Det är så enkelt att tända till, så svårt att komma igen när du tänt av ensam under en trasig björk. En fallen dröm kryper runt i mitt huvud, men jag låtsas inte om det. Ser ut över mitt sällskap för kvällen, känner hur de interna skämten smattrar och sargar min hud. Men det är OK, All Is Good.
Jag slutar kyssa dig och slår bort din hand. Jag kan inte vara den drömmen du kräver för att överleva,
när min enda fantasi och stora mardröm är att kväva dig med mina stora ord.
Varannan kyss har varit mänsklig, och varannan med syfte att beröva mig min mänsklighet.
Bestäm dig, Borlänge.
ISABEL VAR FLICKAN SOM SKAPADE DEN JAG ÄR HÄR
Och han sa att han älskade henne, mest för syns skull
Hennes (.) spegelbild. Hennes långa hår. Hennes röda läppar, naglar, klänning. Det här är inte svenskt mode tvåtusennio, men sådant är ingenting hon ägnar sina tankar åt då hon vandrar i timmar på Malmskillnadsgatan. När hon böjer sig in genom fönstret på den svarta Audin. När hon skrattar och blottar sina vita tänder, sina sagda lögner.
När hon kommer hem, vitt pulver täcker ansiktet och lämnar som ett
Ängla(likt) Damm spår på hennes tvåårings panna.
En kyss. Som betyder, bör väl tilläggas.
Jag är Er baneman // Jag är Er banekvinna
Det smäller utav bara helvete, på måndag. PANG säger det och sen går vi alla upp i rök. Eller jag. Sju pakets rök kommer omsluta mig, och innefrån molnet kommer ni höra en flickröst ropa just PANG, eller POFF för att göra det mer likt en Illusionist. När röken lagt sig kommer ni se en pojke träda ur molnet, och den pojken är jag.
Med några justeringar. Men slutpoängen är att jag ser ut som en pojke, går som en pojke, beter mig som en pojke. Och hur mycket jag än hävdar min kvinnlighet, är den allmänna uppfattningen ändå att jag är en pojke.
En liten, prepubertal pojke.
Så sött.
Nu ska jag ut och leka pugilist, slugger, råskinn. Sniffa lim för att sedan bli inlurad i en röd Volvo med barnlås. Nerdragna byxor och spya i halsen kommer jag kämpa till den sista droppen av valfri kroppslig substans.
För det är vad pojkar, och Illusionister som jag, gör. Ibland.
Du är min baneman, min potentiella framtid
Det har stått stilla ett tag nu, ett ganska bra tag, ett dåligt tag? För det har ju stått stilla.
Och det kan ju inte vara bra, inte i dagens samhälle byggt av bakåtsträvare och framtidsvisionärer.
Jag står stilla, som oftast. Ibland råkar jag slå ut med en hand, kanske träffa någon, men det är mest av ren slentrian. Eller nervryck. Som oftast.
Min mor säger åt mig att röra mig mer, träffa mer människor.
Vadsomhelst för att känna mer; jag tror hon är rädd.
För som oftast, mest frekvent, så känner jag ingenting.
Men du är Tjernobylregnet som strålar sig in under min hud, som med oregelbundna rörelser drar mig framåt. Som utan synliga bieffekter får mig att skratta, kanske le. Du får mig att frimodigt öppna mig, tro på dig, håller mig i handen de första stegen mot kanten. Som spänner fast mina armar och ben, innan du knuffar mig av kanten, mot en svart avgrund.
Det är du som ser til att min fallskärm också vecklar ut sig.
Det är du som får mig att leva. Överleva.
Bild av Lycke
Och det kan ju inte vara bra, inte i dagens samhälle byggt av bakåtsträvare och framtidsvisionärer.
Jag står stilla, som oftast. Ibland råkar jag slå ut med en hand, kanske träffa någon, men det är mest av ren slentrian. Eller nervryck. Som oftast.
Min mor säger åt mig att röra mig mer, träffa mer människor.
Vadsomhelst för att känna mer; jag tror hon är rädd.
För som oftast, mest frekvent, så känner jag ingenting.
Men du är Tjernobylregnet som strålar sig in under min hud, som med oregelbundna rörelser drar mig framåt. Som utan synliga bieffekter får mig att skratta, kanske le. Du får mig att frimodigt öppna mig, tro på dig, håller mig i handen de första stegen mot kanten. Som spänner fast mina armar och ben, innan du knuffar mig av kanten, mot en svart avgrund.
Det är du som ser til att min fallskärm också vecklar ut sig.
Det är du som får mig att leva. Överleva.
Bild av Lycke
Du är allas vår baneman, men jag hittade en genväg
Överraskningar. Jag klarar inte överraskningar. Hjärtat slår snabbare, andnöd!, kräkreflexer, någonting!
Säg inte att du älskar mig, för jag är rädd för döden.
Säg inte att du älskar mig, för jag är rädd för döden.
Du är varje människa, och du är jag
Jag har ingenting att skriva om nu, inte egentligen. Egentligen inte nu.
Åh.
Fatala meningsuppbyggnader, brister i grammatiken. Jag.
Det är min humor, att missbruka det svenska språket, min drog. Min porr.
För jag blir inte våt av kroppar, inte av himlakroppar, inte av himmelska kroppar.
Regn berör mig inte, men du är Tjernobyldagg.
Du är Den som utan synlig anledning kryper in under huden på mig, stannar där.
Du är en Midsommardag, då jag tar min stulna cykel med mig hem, efter en kväll i Bolagets extas.
Du är tryggheten i Ensamheten, du är den som jag glömt vad den heter.
Du är Ingenting, och ovannämnda anti-substantiv kommer först för pojkarna som som formade min uppväxt.
Du är jag, som växer.
Åh.
Fatala meningsuppbyggnader, brister i grammatiken. Jag.
Det är min humor, att missbruka det svenska språket, min drog. Min porr.
För jag blir inte våt av kroppar, inte av himlakroppar, inte av himmelska kroppar.
Regn berör mig inte, men du är Tjernobyldagg.
Du är Den som utan synlig anledning kryper in under huden på mig, stannar där.
Du är en Midsommardag, då jag tar min stulna cykel med mig hem, efter en kväll i Bolagets extas.
Du är tryggheten i Ensamheten, du är den som jag glömt vad den heter.
Du är Ingenting, och ovannämnda anti-substantiv kommer först för pojkarna som som formade min uppväxt.
Du är jag, som växer.
