Jag är för ung för att dö

Jag vill leva hennes liv. Nej, jag vill leva

stinas bild

(Helig tjej? Haha.)

Ni är trollsländor, skrek han
Ni är trollsländor, egna, vackra, tunga
Ni är era egna trollsländor, ni är era egna skimrande vingar, luftburna steg

Ni är era egna korta liv
Ni är er egen död, ert eget liv
Ni har hela världen under er
Så vad väntar ni på?
Ni har inget att förlora, inget att vinna

Så vad väntar ni på?

Du tittar dig i spegeln, ser ett monster. Varje por och anletsdrag förstärks, förvrids. Du gråter. Det rör mig inte i ryggen. Jag skickar dig dosan med piller, du sväljer ner allt med ett glas rom. Jag ler, dina ögon rullar bakåt, in i huvudet. Som om du verkligen vill ta reda på varför du inte fungerar som du ska, som om du vill titta efter.

Jag lutar mig framåt. Du trillar över på din vänstra sida, bort från mig. Jag måste ta tag om din nacke för att få upp dig i sittande ställning, men du är helt lealös och trillar över i mitt knä. Du spyr ner på golvet. Dina ben börjar krampa, det ser faktiskt ganska lustigt ut. Som om de dansar. En fot fram, en fot upp. En fot bak, en fot knäcks.

"Snart krampar du i hela kroppen" tänker jag. Men så långt hinner du aldrig, för plötsligt slappnar du av. Jag ser hur allt slutar. Hur musklerna sträcks ut. Hur hjärnan varvar ner till noll. Jag får ditt sista andetag.

"Jag ska kyssa dig" sa du innan "För det har du betalat för. Men först, måste jag glömma vem jag är"

Och visst lyckades du. Du lyckades glömma allt.
Jag vill ha tillbaka mina femti kronor.

Jag ligger hemma en söndagsnatt, jag ligger och tråkar ut mig själv och alla runt omkring mig. Öppnar en box rödtjut. Mår lite bättre. Lögn. Öppnar fönstret och tar ett giftigt andetag, hostar, hostar upp alla inälvor. Hjärtat ser inte lika imponerande ut där det ligger på den industrigrå asfalten.

Sätter mig med pennan vid pappret igen. Jag vet inte vad jag ska ge er, jag har ingenting längre att ge. Jag skriver om kvällen som varit, om vinet och hjärtat och asfalten. Allt verkar så billigt. Allt verkar så gjort. Och gudarna ska veta att man inte får vara en sämre replika på någon annan, det lärde vi oss i småskolan.

Tar upp mobilen, slår det där numret du gav mig. Jag såg videon på Youtube när du sa att du skulle skjuta alla, sen läste jag i tidningen att du också gjorde det. Gjort är gjort, allt har blivit gjort förut.

Signalerna går fram, snart är jag uttråkad igen. Hanhon svarar, en Någon svarar. Någon frågar vem jag söker, fan, vad ska jag svara? Dig kan jag ju inte söka, du finns ju inte längre. Jag svarar något pojknamn som var populärt under 1970tal, säker på att det måste finnas någon i Någons vänskapskrets som heter så.

Det finns det. Han ber mig möta honom vid Statoil, jag lämnar hjärtat på marken och traskar dit. Vi snackar, vi snackar skit, sen var han tvungen att skita. Det gör inget, svarar jag, vi förstår varandra.

När jag en söndagskväll startade en maffiafamilj, och bestämde mig för att skjuta hela världen åt sidan.
Då gjorde jag det utan hjärta, så ni vet att jag inte menade det.

Om 3h 15min dör jag. Då tar allt slut. Det liv jag vant mig vid, den respirator som har varit min luft, mina hjärtslag och mitt liv stängs då av. Visserligen har jag blivit varnad - jag har vetat om i nio veckors tid att jag dör idag, 16:45.

Jag föddes levande, för att dö död. Död i förtid. Död för mig själv. Jag andas, men likväl är jag död.

För då skickar de ut mig, de skjutar bort mig från Södersjukhuset. Det är någon annan som kommer ligga i min säng där. Det är någon annan som kommer andas genom slangar, någon annan som kommer få hopp om att kunna leva. Som tidigare. Någon annan som i nio veckors tid kommer få leva, som tidigare.

Se kommer den personen att skickas iväg för att dö.
Det finns lite att få när man inte har något.

Om 10h 30min är jag fri. Jag blir då, av tradition och chans, frisläppt från alla göranden och måsten. Allt som inte blivit gjort spelar inte längre någon väsentlig roll, och jag flyr staden. Jag flyr i två timmar, i två timmar konstant, flyr jag ett förtryck som jag själv valt.

Jag har själv låst mina bojor och jag har själv pryglat min rygg.
Nu släpper jag piskan, nu flyr jag till friheten.

Jag känner ingen lust att fylla era skal längre. Jag känner ingen lust att sätta mig själv på piedestal, jag vill vara här. Som ni. Jag orkar inte möta världens ohumana ljus ensam. När ni sitter i era skal, betraktar reflektioner av ett liv mot skalväggen så ligger jag i fosterställning och kräks. Verkligheten är för ljus. Mitt skal har gått sönder. Och jag hann inte utvecklas klart. Snart lägger de mig i kuvös, jag känner det. Isolerar mig om möjligt ännu mer. Binder ner mig med slangar och sonder. Kopplar in glycerin, saltsyra. In i venerna, ner i strupen. Defekter måste bort, jag blev aldrig klar, jag blev aldrig perfekt.

Hade jag bara haft mitt skal kvar, hade det aldrig märkts.
Men jag orkade inte, jag orkade inte stå emot när Han tog upp sin Torshammare och började slå.